Romanen Jerusalem (1901-1902) av Selma Lagerløf skildrer hvordan en gruppe bønder fra Dalarna blir rekruttert av en sekt, selger sine gårder og drar til Jerusalem, der de mer eller mindre går den sikre død i møte.Hva er det som kaster dem ut i dette eventyret? Det er nemlig slik at bygda med patriarkalske verdier på et tidspunkt mangler en leder.
Sentralt i historien er Ingmarssønnene, som i flere generasjoner har holdt til på Ingmarsgården og vært bygdas moralske forbilder. "Men jag har tänkt så her ochså, att det er besynnerligt, att vi Ingemarer har blivit behållna vid gården i många hundra år, medan alla andra gårder har bytt om ägare. Och så tänker jag , att det er därför, att Ingemarerna har ¨sokt att gå Guds vägar. Vi Ingemarer behöver inte frukta människor, vi skal bar gå Guds vägar" (s. 24)
Navnet Ingmar går i arv, så arvingen heter alltid Ingmar Ingmarsson. Bygdas folk har lite utdannelse og trenger ledere å følge etter i en tid da flere sekter kjemper om tilhengere.
"I den där församlingen hade de ännu inte skaffat sig någon skollärare, som hade genomgått seminarium, utan de hade en gammaldags skolmästare, som bara var en självlärd bonde. Denne var en dyktig man, som ensam kunde läsa med hundra barn; han hade varit skolmästare i mer än trettio år och hade mycket stort anseende. Det var inte långt ifrån, att skolmästaren tyckte, att han hade hela församlingens andliga välfärd på sitt samvete, och han var ofta orolig över att de hade en präst, som als inte kunde predika" (s. 55)
På denne tiden står bygda uten noen leder. Stor Ingmar har omkommet i et forsøk på å redde noen barn fra elva, og han etterlater seg fire døtre og en sønn som er for ung til å ta over gården. Dette viser seg skjebnesvangert for bygda. Ingmarsgården styres nå av Karin Ingmarsdotter, som først er gift med en alkoholiker, og som etter å ha blitt enke gifter seg med sin tidligere forlovede Tims Halvor. Det tar ikke lange tiden før bygda blir splittet da en ny predikant kommer til bygda og starter en menighet, som kaller seg Helgumianerne. Vekkelsen splitter ikke bare bygda, men også familiene.
Karin og Halvor er blant dem som slutter seg til sekten.Sektlederen Helgum overtaler etter hvert sine tilhengere til å selge gårdene og dra til Jerusalem for å følge i Jesu fotspor og skape enighet i en splittet verden.
Bokas hovedperson og helt, Ingmar Ingmarsson er på dette tidspunktet forlovet med skolemesterens datter Gertrud, som han svikter for å få tilbake gården som nå har blitt auksjonert bort. Den er kjøpt av dommer Svensson som er opptatt av å gifte bort sin datter Barbro. Vi skjønner senere at hun kommer fra en slekt der det trolig er en genetisk sykdom som rammer gutter. Blant overtroiske bønder blir dette til en "forbannelse", så datteren er ikke lett å gufte bort. Hvordan kan Ingmar Ingmarsson bli en samfunnets støtte og rollemodell, når han så langt virker som en antihelt?
Jerusalem er på denne tiden en by i Palestina, som er en økonomisk tilbakestående provins i det Ottomanske riket. Ankomsten blir alt annet enn forventet. Bøndene møter et land med dårlig infrastruktur, trange og skitne gater, og ikke minst en by full av splid."Här är det, som katoloken talar illa om protestanten, metodisten om kväkaren, luteranen om den reformerte, ryssen om armeniern. Här smyger avunden, här misstror svärmaren helbrägdgöraren, här tvistar den renlärige med kättaren, här övas ingen misskund, här hatar man för Guds högre äras skull varje människa" (s. 334)
Her forenes Helgumianerne med en amerikansk sekt med navnet Gordonisterna. Her blir de utsatt for utfrysning og baktalelse fra andre kristne, dør som fluer av sykdommer og lurer på hva som var Guds mening med å føre dem til det hellige land. Sekten har strenge regler som ikke tillater dem å ta lønnet arbeid eller gifte seg. Slik går det til Ingmar Ingmarsson dykker opp for å rette opp i det han har gjort urett og føre Gertrud tilbake til Sverige. Det er her Ingmar Ingmarsson først viser seg som leder, da han lærer Gordonistene å forsørge seg ved eget arbeid. Han vinner alles respekt før han vender tilbake til gården for å fortsette tradisjonen som hans forfedre hadde: å bli en verdig leder.
Det er ingen tvil on at Lagerlöf er motstander av religiös fanatisme, men noe av det beste i romanen er at hun skildrer flere sider ved personene, selv de som virker usympatiske blir skildret med flere sider. Vi får en forståelse for hvorfor folk er blit "frelst" eller lar seg "frelse". At Ingmar Ingmarsson
vender tilbake som en verdig leder for bygdesamfunnet formidler et viktig budskap om at den gode leder ikke er den som ikke har feilet.
